Presidentvalet 2016

fb-election

 

Snart har det gått ett helt dygn sedan Donald John Trump utsågs till USAs näste president, och jag har spenderat varenda minut av det dygnet på att försöka ta in det som hänt och sortera mina tankar för att kunna skriva det här inlägget. Trots att tusentals tankar snurrade runt i mitt huvud redan igår kväll när jag satt här hemma i LA och såg på valvakan, kunde jag i mitt chocktillstånd inte få fram något annat än Facebookinlägget som syns här ovan: Jag har inga ord, förutom “jag vill bara åka hem”. Jag kan inte förstå att det här är sant.

Det kan jag fortfarande inte förstå. Det är som ett jävla slag i ansiktet att en oerfaren, rasistisk, impulsiv, kvinnohatande man snor åt sig platsen som en av världens mäktigaste personer framför en erfaren, kvalificerad kvinna som är mer än redo för ansvaret som posten innebär. Det är ett hån mot mig som alltid varit duktig i skolan med höga betyg, men ändå aldrig fått mer beröm än killarna i klassen som gled igenom med genomsnittsbetyg och brist på ambition; som kommer att få kämpa dubbelt så hårt för att få ett jobb som är hälften så bra som min framtida make.

Det är ett hån mot mig som kvinna att någon som Trump, som tycker att det är okej att “grab women by the pussy”, sätter standarden för amerikanskt beteende och kommer att vara en förebild för alldeles för många unga pojkar ute i världen.

Det är ett hån mot mina muslimska, mexikanska och icke-vita människor att deras existens kokas ner till att varenda en av dem är våldtäktsmän, mördare och knarkkungar.

Det är ett hån mot alla mina vänner som är lgbtq+ att deras rättigheter med ens kan tas ifrån dem, för att deras kärlek inte är sann eller naturlig.

Det är ett hån mot hela jävla mänskligheten, mot varenda litet framsteg vi någonsin gjort i kampen för en mer jämlik, inkluderande värld att någon som Trump kan bli president över ett av världens mest inflytelserika länder. Trump är definitionen av en vidrig mansgris och att majoriteten av landets elektorer håller med honom äcklar mig mer än något annat just nu. Det är klart att den strukturella rasismen i USA (och resten av världen för den delen) inte växt fram under valkampanjernas sista veckor, men att få se det så tydligt, svart på vitt, skrämmer mig. Nästan 60 miljoner människor tycker antingen att a) det han sagt och gjort är okej och gör honom till en bra representant för deras land eller b) att det han sagt och gjort går att bortse från, så länge det blir ett republikanskt styre. Jag vet inte vilket av alternativen som skrämmer mig mest, ni får välja själva i den frågan.

 

Igår skrev jag att jag vill åka hem. Det vill jag fortfarande. Jag vill inte bo i ett land där män kan komma fram, “grab me by the pussy” och sedan samveteslöst kunna skryta om det för sina vänner – om presidenten kan göra det, är det väl fritt fram för alla? Jag vill inte bo i ett land där mina icke-straighta vänner inte får gifta sig med den de älskar. Jag vill inte bo i ett land där mina hijabbärande systrar riskerar att bli trakasserade, misshandlade eller hotade till livet på grund av sin religion. Jag kommer inte att kunna känna mig trygg i ett sådant land, inte ens som vit, privilegerad medelklassperson.

Jag har möjlighet att åka hem tidigare, utan att avbryta mina studier, men jag är inte säker än. Jag vill avvakta några veckor och se hur saker utvecklas, hur mycket kaos Trump lyckas åstadkomma på bara några månader, men just nu saknar jag Sverige något oerhört. Jag vill ha snö, feminister och Haribo lakritsnappar; inte en alldeles orange rasist som president.

 

Vad är dina tankar om det amerikanska presidentvalet?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.